Just nu när jag sitter här å stället frågan varför denna bloggen finns, ja då känner jag mig rutten, en viktblogg borde inte få finnas, jag borde varit smart nog för länge sedan och insett detta och tagit tag i problemet innan det utvecklades till ett livsöde.
Iaf Mia heter jag, är 26 år gammal, bor med min sambo och son i lilla staden Skövde.
pluggar för tillfället sista terminen av 3 till undersköterska, det vill säga i juni 2011 är jag färdig. Samtidigt blir min sambo även klar med sin utbildning, och därefter väntar nya utmaningar för oss…
jag har alltid varit glad i socker, ja inte rent socker att äta, men allt gott som innehåller socker, när jag var liten var de godis som var min stora passion, i tonåren choklad, men nu förtiden är det Coca Cola och andra sliskiga drycker som svalkar min strupe och tillgodoser mitt behov.
detta har naturligtvis satt sina spår på kroppen, kanske allra främst i form av en ständig badring som håller mig flytande de gånger jag hamnar i vatten..
när jag var mindre, så var jag alltid kraftig, inte tjock, men stabil, jag spelade handboll vilket gjorde att jag kom undan med mitt godisbegär eftersom det tränades bort, men så kommer man till gymnasiet, andra intressen dyker upp och vipps så står man där utan boll i sin hand men med samma äckliga godissug.
sakta kom kilona krypandes, men ändå höll de sig någorlunda i schack tackvare alla krogkvällar med skaka rumpa på dansgolvet.
sedan kom sambo, dansnätter byttes mot soffhäng, i början höll man sig men sedan växte han lixom in i bilringarna och motivationen till att hålla sig slank och fräsch avtog, han fanns ju redan där.
2009 efter en väntan i 9 månader förenades vi på riktigt genom vår son.
mamma ledigheten innebar mycke fika och extremt mycket soffhäng, inte alls som jag tänkte under graviditetens gång, att nu ska jag vara hurtig och gå ut och gå varje dag, pyttsan de funkar inte så.
nu är lillen 2 år och kilona har utvecklats till en börda svår att handskas med.
Så därför tog vi tag i saken i maj 2010, fick jag en remiss från vårdcentralen till kärnsjukhuset om att få genomgå en magsäcks operation.
LÅNG VÄNTAN…
nu nästan ett år senare har jag fått en tid för min operation, men innan dess väntar 6 veckor med flytande kost.
Varför väljer jag då den ”snabba och enkla vägen”
för de första det är ingen snabb och enkel väg, det kan tyckas så för en person som inte har ett matberoende, men tänker in i min situation, jag får ge upp allt jag trott på, ni ska bara veta alla gånger en chokladkaka tröstat mig när jag varit ledsen, alla gånger en god måltid hållit mig sällskap en ensam kväll eller de gånger en kall Cola motiverat mig till att göra något.
maten för mig är inte livsföda det är LIVET!
därför kommer de krävas mycke, svett, blod och TÅRAR innan vi är i hamn med detta lilla projekt.
men varför väljer jag inte att äta rätt och träna bort kilona.
1. BEEN THERE DONE THAT, de säger väl allt, jag har försökt 100 tusen tals gånger men det går inte, de slutar alltid med +2 kg eller mer efter att jag gjort ett försök, och nu har de runnit mig ur händerna, jag kan inte motionera med min kropp på de sätt som behövs för att loosa den vikt jag behöver. Maten skall vi inte snacka om.
nä enkelt sätt så behöver jag hjälp och den effektivaste hjälpen är operationen. Viss innebär det risker med en operation, de är jag medveten om. Jag grubblar varje dag nu på att jag kanske bara har 6 veckor kvar i livet, vad ska jag hitta på under dessa veckor, men så kan jag inte heller tänka. Jag måste se operationen som min mjölighet till ett långt och lyckligt liv tillsammans med min son och sambo. Utan operationen så finns nog tyvärr inte den möjligheten.
övervikt tär inte bara på den enskilda personen utan på hela familjen. Jag är evigt tacksam för att Tobbe funnits vid min sida så här länge, få personen skulle nog orka det.
nu ska jag gottgöra honom, jag ska bli den sambo han drömt om, en passionerad sambo som ska ta tag i saker när hon säger att hon ska de, jag ska fixa och dona hemma utan att han ska behöva hjälpa till med var och varannan grej…
å framför allt jag ska vandra ner längs altargången till honom i en vit vacker klänning och bara stråla av lycka, och med glimten i ögat som jag hade när vi träffades, den glimten som han sa att han föll för, den glimten skall tillbaka.
NU KÖR VI….
