This is my story..

(långt inlägg)

Igår kollade jag på Sofias änglar, programmet handlade om en tjej som dagen efter sin student miste sin mamma i cancer. jag kände igen mig så mycket i hennes historia och den berörde mig djupt. Jag känner att jag kommit till den punkt i livet då jag kan berätta min historia, hur jag hamnade i sorg och hur jag kände att denna period i mitt liv har stärkt mig.

This is my story…

2004 då jag var 19 år började allt, på riktigt iaf. Jag minns det så väl. Pappa var sjuk i cancer men ändå rätt pigg den våren. Iaf min historia tar sin början runt den 24 april, minns inte dagen exakt. På helgen hade vi firat min pappa som fyllde år men mamma var inte med, hon låg i deras sängkammare och sov hela helgen, hon trodde att hon hade gått in i väggen så hon skulle till VC på måndagen. Dagen då min historia börjar.
Det var på eftermiddagen, jag stod i kö för att köpa min biljett till studentbalen då pappa ringde, ja svarade att jag var på krickelin och att jag var upptagen. När vi kom ut så stod pappa där med bilen å bad mig hoppa in…
Vi åkte till Sjukhuset och pappa förklarade att mamma varit på vårdcentralen och att hon inte alls hade gått in i väggen utan att hon hade fått en hjärtinfarkt. Hon låg på hjärtmedicin kopplad till massa sladdar, men vid liv.

studenten kom mamma mådde bra å pappa mådde bra. Jag hade den bästa dagen i mitt liv, massa vänner och allt var bara härligt.
på sommaren hände nått, alla vänner försvann, mina barndomskompisar försvann, mina nya vänner försvann och där stod jag. Ledsen ut i fingerspetsarna då jag trodde mitt liv hade rasat samman.
endast ett fåtal fanns kvar och mitt självförtroende var i bott.
hösten släpade sig fram, i november höll vi på att mista pappa då hans pulsåder sprack en natt och ambulansen fick komma och hämta pappa som låg i den största blodpöl jag sett i sin säng. TRAUMA!

Julen kom och vi visst på något vis att detta var sista julen vi fick fira ihop med pappa, men han höll hoppet uppe och sa att det skulle bli många fler.
nyår flöt förbi, jag firade ihop med ett par väldigt nyfunna vänner, som inte alls var bra för mig men det fanns inga andra.

2005, nu kommer vändningen.
28 januari åkte mamma ner till Sahlgrenska för att genomgå en hjärtoperation, ett ingrepp som var riskfyllt, samtidigt fick pappa bo på Hospice Gabriel i Lidköping.
jag och min syster som vid tidpunkten var 16 år bodde hemma med vår mormor. Mammas operation gick bra så långt visste vi.

30 januari dagen innan min 20 års dag, var jag och syster hos pappa, detta var sista gången vi talade med honom, men de visst vi inte då. Han lovade och ringa dagen efter och gratta.
jag arbetade på förmiddagen på min födelsedag och hade sedan bestämt med mamma att jag skulle komma upp till henne på sjukhuset, när jag kom dit var det inte som vanligt, mamma var svag och dämpad när hon berättade att pappa blivit sämre. Jag höll masken då men allt brast i bilen på väg hem. Jag fick ett fint kort med en mycket känslig text ”idag är det din 20onde födelsedag och jag och pappa finns inte hos dig, men vi tänker på dig lika mycket idag som för 20 år sedan” ihop med kortet fick jag en fin porslinsask med två vita duvor och i låg ett guldhjärta.
känslan var att detta var inköpt tidigare och tänkt som ett minne, så jag har behållit asken som detta med hjärtat kvar innut i.
dagarna som följde åkte jag och min syster i skyttetrafik mellan Skövde och Lidköping, mamma hade fått en säng hon också på hospice Gabriel så hon kunde vara hos pappa som var mycket svag.
lördagen den 5 februari på eftermiddagen ringde mamma och sa att jag och Anna var tvungna att komma direkt. Vi möttes av två sköterskor som visade in oss i ett ”vitt rum” de sa att pappa var dålig och att vi kunde få sova här i natt för att vara nära.

När vi kom in till pappa så hörde man direkt att allt inte var som det skulle. Vi fick broschyrer om ”livets slut” man förstod men ändå inte. 20.20 den kvällen somnade pappa in med oss alla tre vid sin sida precis som han hade önskat.
det var jobbigt att ta in, svårt att förstå, för mig tog det ett par dagar och min reaktion blev att kroppen strejkade och jag blev apdålig med väldigt hög feber.

Sorgen kändes inte så stor, det kändes som jag hanterade den bra, jag stängde in vad jag kände inför dom som verkligen brydde sig och öppnade mig för dom som absolut inte förtjänade att kallas för vänner. Sorgen efter pappa var jobbig men jag anser att behandlingen jag fick av mina så kallade före detta vänner var än värre, ingen visade minsta empati ingen brydde sig att fråga hur jag mådde. En barndomskompis hörde inte ens av sig och har fortfarande inte gjort detta, så mycket för den vänskapen på 12 år.

känslan av ensamhet var nog den värsta, innerst inne visste jag att pappa slapp lida och att det var bättre för honom, men känslan av svek från dom som stod nära både för mig, mamma och min syster var de som tog hårdast.

denna period i mitt liv har format mig till den jag är idag. Idag har jag en tajt kärna av betydande personer och dessa håller jag mig till, jag är öppen mot andra men kärnan håller jag hårt i, jag har även blivit hemskt rädd att förlora någon som betyder mycket för mig, jag vet hur tomheten känns och jag vet hur ont det gör.
sorg för mig är att förlora någon som är av betydelse var sig det är en familjemedlem eller en vän, var sig det är död, svek eller bara en vanlig separation.
tyvärr medförde sorgen även för mig TRÖSTÄTANDE. Det är nog det som skrämmer mig mest att jag ska återgå till det jag en gång var om jag upplever sorg igen.