lite tankar och funderingar.
ja igår nådde jag ju mitt delmål -30 kg.
20 veckor tog det, och jag är mer än nöjd.
iaf många har uttryckt att min kära vän eve som även hon nått -30 kg strax gjort det bättre än mig. ja de kan väl hända. ok jag tycker oxå hon har gjort en otrolig resa, hon har grejat hela processen som en livsstils ändring faktiskt är galant. hon har ändrat tänkesätt och inställning till mat och vad maten faktiskt är för henne.
hon har lagt in varierande motion och fått ett nytt självförtroende och självkänsla, och de är nog ändå de som är den största vinsten.
jag är grymt imponerad av henne, men även av mig själv.
tro inte att min resa varit enkel bara för att den gått snabbare, varje dag kämpar jag med mina forna demoner, jag glömmer av hur mycket jag faktiskt kan äta och jag kan inte äta allt som jag kanske ibland vill. det krävs mod att ta beslutet att lägga sig på operationsbordet och faktiskt ta steget att förändra kroppens funktioner...
nu när det varit varmt ute och man bara känner att man vill svepa ett kallt glas vatten, nä de går inte för mig jag får sippa i mig lite åtgången.
jag kan aldrig använda frasen "idag känner ja för en riktig svullar dag, då jag kan trycka i mig pizza, godis, chips å cola" jag är fast i små portioner och fettsnål mat för annars mår jag och min mage mindre bra.
de är små detaljer som ofta glöms.
de är lätt att se min resa som att jag fuskat, att jag tagit den enkla vägen, att eves insats är mer värd för att hon klarat resa själv.
vi har gjort samma resa fast på olika sätt, vi startade på samma destination och med samma mål, att gå ner i vikt och finna en ny livsgnista och ett sätt att må bra på. eve tog en kortare väg (mindre vikt att gå ner) hon körde långsammare, medans jag tog den längre vägen (mer vikt att gå ner) men körde resan lite snabbare...
eve är snart framme medans jag har en bit kvar på min resa...
jag ser hennes insats som en förebild, jag ser och lär å försöker undvika fällor som ja vet man kan ramla i och som hon tipsat om att de finns.
ja tycker man skall berömma vår insats och vara glada för vår skull och inte missunna oss glädjen som resan medför.
ja vet skadeglädjen är den sanna glädjen och man har svårt att unna någon något bra om man inte själv upplever samma framgång.
vem vet hade jag varit lika impad av eve om jag inte själv lyckats???
jo utåt och innerst inne, men ja hade säkert haft svårt att erkänna det, men resan har gett mig ett nytt tankesätt, man skall unna andra att ha de bra och man skall unna nära och kära framgång och glädjas med dom.
ja de var dagens tankar.. nu skall ni som inte tidigare gjort de, hoppa in på eves blogg och berätta för henne hur jävla grym hon är, ni kan få slänga med ett par rader om hur jäkla stolt jag är över henne och hur underbar hon är som vän oxå :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar