spikat...

så där nu var op tiden spikad för imorgon. 07.00 skall jag infinna mig på avdelning 72, kirurg avdelningen och 07.45 rullas jag in i operationssalen.

känns skönt att vara nummer på dagen, då slipper man vänta utan allt går snabbt och tankarna hinner inte fara iväg.

runt 10.30 beräknas jag vara "klar", och fram emot 14-15 på eftermiddagen beräknas jag komma upp på avdelningen, först då får jag träffa tobbe igen...

lovar att jag eller tobbe sänder sms till de närmsta vännerna om hur allt har gått... men vi antar att de ska g bra, något annat finns inte för theo behöver både sin mamma och pappa...

tankar:

oj va de känns overkligt att om mindre än 24 tim är all väntan över och jag är färdig.

1 år har gått sedan remissen skickades, men tankarna har funnits där ett tag innan dess oxå... känns konstigt, bra, frustrerande och spännande på samma gång.

gör jag rätt???

skulle jag kunnat klara hela resan på egen hand??

i längden tror jag inte de, de är så lätt att falla dit när man gått ner, när man mår målet, man känner sig nöjd, då vandrar tankarna iväg och risken för återfall är överhängande...

nä de känns nog ändå rätt, jag ska få en andra chans att vårda mig själv och få vara med min son.

han och Tobias är de viktigaste i mitt liv och jag vill inte se dem lida längre, jag vill själv inte lida längre, jag vill inte bli pekad på och kallad tjockis, nä nu ska jag bli den mamma min son förtjänar och den fästmön min älskling är värd.